Att
rita tar lång tid och ger mig en massa ångest. Den väller fram ur
ett ymnighetshorn, den är en tratt att trilla ner i och en plastboll
att kvävas i.
Jag
blir förvirrad, glömmer hur jag ska göra serier, undrar hur andra
kommer ihåg?
För
några veckor sen började jag samla på såna som kommer ihåg. Jag
har börjat titta på mästarna.
Det
började med att artiklar om filmen "Diary of a teenage girl"
dök upp lite varstans. Jag blev förvånade över att pressen
beskrev filmen som en mysig, frigörande och stärkande film. Jag kom
ihåg boken som obehaglig, ibland äcklig och väldigt mörk.
Jag
lånade "Diary of a teenage girl" på serieteket och läste
om.
Phoebe
Gloeckners bok handlar om 15-åriga Minnie som börjar ligga med sin
mammas kille/kompis, den 35-årige Monroe. Det är Minnies dagbok i
textform och ibland några serier som visar skeenden, ibland bilder
på personer eller platser.
Det
är en tjatig tonårsförälskelse. Jag kan höra Minnies ord som
mina egna: ”ikväll ska han ut med någon annan”, ”i helgen är
han bortrest”, hur varje stund av frånvaro registreras och
analyseras. Hålet efter den älskade fylls av tjat.
Boken
kom ut 2002, jag var arton när jag läste, förfasades och snabbt
buntade ihop den med berättelser om övergrepp på barn som Debbie
Dreschlers "Daddy's girl" och Bryan Talbots "The tale
of one bad rat".
I
en intervju
i ”The rumpus” pratar intervjuaren och Gloeckner om hur filmen
har en lättare ton än boken, filmregissörens ton. Gloeckner pratar
också om bokens ursprung, och beskriver det med "that's my
experience". Vid bokens släpp ville alla veta hur mycket som
var självupplevt och Gloeckner ville inte lyssna på tjatet. Numer
talar hon om bokens självbiografiska botten, men utgångspunkten för
boken var INTE: det här är min historia, utan ett sätt att ge röst
åt 15-åringen, Minnie, och berätta hennes historia.
"Min
erfarenhet" och "min berättelse" är olika sätt att
förhålla sig till verklighet och verk. Hon beskriver erfarenheten
som ett övergrepp, men Minnies berättelse handlar om kärlek som är
obesvarad och som aldrig ens erkänns av Monroe. Minnies ensamhet och
desperation över att inte vara älskad är vad som fyller tomrummet
när "han" är borta. Läsaren kan se att även om Monroe
är där, så ser han inte Minnie. Det föder Minnies självhat och
kastar in henne och oss i dagbokens eviga torktumlare, "Varför
älskar han mig inte?", "Varför älskar ingen mig?"
För
att klara dippar med konstnärlig ångest måste det finnas någon
typ av balans, det måste finnas något som väger upp tvekan och
självhat. Oftast växlar de djupa dalarna med några toppar, när
jag hittat lösningar, när jag ritat något fint. Toppar och dalar
är vertikala, upp, ner, ner, upp, upp.
Jag vill ha något som drar
mig framåt oavsett om jag åker ner eller upp under tiden. Det
allvar och den pretention som Phoebe Gloeckner pratar med i rumpus-intervjun är kraften framåt, att faktiskt våga vilja göra något bra. Och det är en del av det som gjort ”Diary of a teenage girl” till
ett mästerverk.
Titta
på Phoebe Gloeckners hemsida:
Låna boken:
Läs intervjun:
